Morgonpromenad

Hinner en promenad före jobbet och i spellistan sjunger Laleh om att hon tackar livet för att hon har fått vara en stund på jorden. Mina ögon tåras och stigen blir suddig. Några dagar innan har jag via sociala medier fått besked om att en pojke somnat in, hemma hos sina nära och kära, han är inte den första sen vi blev medlemmar i mecp2 familjen och han kommer sorgligt nog inte vara den sista. Dagen efter fylls mitt flöde av händer med ett hjärta på, tillsammans delar vi sorgen över ett barn som få av oss har träffat men som ändå känns så nära. Ingen vet vilken familj som drabbas härnäst, vilken mamma och pappa som tvingas säga adjö, vilka syskon som saknar en bror eller syster. Vi vet bara att det kommer att hända, igen och igen. På min vänsterhand skymtar resterna av ett hjärta och i mina öron sjunger Laleh: …en stund på jorden, jag var nära, jag var där, hur underbart var inte det, hur underbart var inte det…